Mina tankar kring psykiatrin och mitt före detta missbruk


Hej vänner idag vill jag prata om mina tankar kring psykiatrin och mitt före detta missbruk. Men innan det så kommer jag dra lite vardagligt. Jag har länge velat prata psykiatrin och om mitt missbruk som för många kommer som en chock.

Alla pratar om Melodifestivalen och hur grymt bra det var att Tusse vann. Jag vet inte med er men jag kollar inte på melodifestivalen! Så jag är helt klart fel människa att prata om det. Men stort grattis Tusse till vinsten! Jag är en ganska tråkig person som inte kollar på tv i huvudtaget.

Idag är det måndag och dagen kommer börja med ett besök på WeMind för samtalskontakt. Skall bli skönt att få komma dit och prata känslor m.m och faktiskt sätta ord på den psykiska ohälsan. Psykisk ohälsa är ett svårt ämne och bara lyfta det är svårt! Vart skall man börja? Man kan alltid lyfta att man mår dåligt och får hoppas att läkaren, psykologen eller kuratorn tar dig på allvar.

Dåtid & början av psykiatrin

Minns när jag började må dåligt i samband med röst och syn hallucinationerna så tog läkaren inte mig på allvar utan sa något i stil med gå hem och sov på saken. Psykvården handlar idag i min mening om tur och vem du får, ibland hittar man den perfekta kombinationen och ibland inte. Jag bytte läkare typ fyra gånger innan jag hittade en som tog mig på allvar och insåg att suicidförsök och cannabisbruk* är ett rop på hjälp.

https://unsplash.com/@daconja

När jag var mindre brukade jag en hel del cannabis för att lugna kroppen och sinnet som var på helvarv konstant. Idag känner jag bara ett stort behov av det, nästan som att det kryper i skinnet på mig.

Jag vet att det inte är bra att röka på när man har röst och syn hallucinationer men jag upplevde bara ett lugn och frihet. Har dock vart ren från marijuana i några månader.


*Cannabis var inte allt när jag var yngre men en av dom vanligaste.

Nutid

Idag så har jag ett missbruk kvar och det är med medicinen Imovane som jag tar varje kväll då jag vill sova! Tar jag inte Imovane så fuckas min dygnsrytm och jag blir en sur gubbe.

Jag försöker i mellan jämna mellanrum försöka få ut narkotikaklassade läkemedel så jag kan få en lugnande effekt. Men mina läkare känner mig vid detta laget och skriver inte ut om det verkligen inte är vid akut behov. Men jag har fått Lergigan som fungerar bra på mig och tar bort suget en aning. Eller jag blir så trött så att jag inte orkar bry mig om narkotikaklassade läkemedel. Att inse att man har ett problem är inte enkelt och kräver mycket energi.

Många vet inte om denna historian om mig och anledningen varför jag går ut med detta är inte för snyft poäng. Anledningen till varför jag nu öppnar upp mig är för att eventuellt hjälpa andra i samma sits och för att jag inte orkar ljuga om det längre.

Det var skönt att få skriva av sig! Jag känner mig en aning lättare, tack för att ni orkat läsa! <3

2 Comments Mina tankar kring psykiatrin och mitt före detta missbruk

  1. Yolanda

    Vad bra att du blir tagen på allvar nu. Bra att du är öppen med detta. Det är för smärtsamt att bara på själv. (: kram

    Reply

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *