Psykisk Ohälsa

Detta är en grej jag inte velat prata med någon om. Det känns väldigt läskigt att lägga korten på borden och gå ut med detta men samtidigt hur länge kan man gå och hålla det sig för sig själv innan det blir ett ohanterbart problem? Jag skriver inte heller detta för att söka ”Naaw synd om dig” uttryck. Denna blogg är som en dagbok för mig som jag kan komma tillbaka år efter år för att mäta mina resultat (Om man kan säga så).

Åh hur ska jag börja?… Well jag är livrädd för att öka vikt igen… bara ett kg gör mig nervös. Nu när jag har gått ner så mycket och allt känns så bra så har jag fått både positiva och negativa kommentarer på samma gång. Dom negativa är inte alltid menade negativt men för mig blir det det. Det kan vara allt ifrån milda saker som ”Du ser otroligt snygg ut nu” till mer sexuella grejer som man aldrig hört någon säga någonsin till mig innan och allt det gör mig ledsen och obekväm. Minst sagt.

Det här är personer man umgåtts med sen jag vägde mer och dom har aldrig sagt det förens nu. Det milda känns till vissdel bra men resterande känns äckligt och obekvämt. Man känner sig mer som ett objekt än människa, jag är en människa med känslor. Tro det eller ej.

Visst kan man säga att ”fastan” har en liten del i problemet, men det är verkligen inte den stora! Jag mår inte sämre av det, verkligen inte.
Jag äter liksom, men mycket mycket mindre och jag är mer och mer tänkande vad jag stoppar i mig och vad jag ska undvika. När jag tex äter snabbmat så känner jag en stor frustration som ofta leder till ångest som hänger med hela dagen. Sabbar mitt mood rejält och jag är sur och bitter.

Vänner och familj säger saker som sluta med fastan och ät nyttigare istället… utan att ens tänka på hur förhållanden till mat ser ut för en person. Man tar bara för givet att äta nyttigt är en självklarhet för alla.
Det är lite att leva i en fantasivärld.

Innan någon tänker säga ”vad var det jag sa?” så är mitt svar 🦆 💨 jag får hjälp av utbildade personer på WeMind. Jag betalar inte privatpersoner för att säga ”vad var det jag sa?” Jag tar en dag i taget och det är så jag vill hantera denna ”ätstörning” om vi ska ha ett namn på det. Jag vill ta det här i min tid. Nåväl ville mest få ut det idag. Har inte fått i mig kaffe så är seg som bara den 😱

Det är så mycket jag skulle vilja berätta för er men känner att jag tar del för del beroende på hur jag känner när jag skriver ett inlägg om min psykiska hälsa. Mycket som ni inte vet om mig och ni hade säkerligen rynkat på näsan och sagt något i stil med ”Näh kunde aldrig tänka mig det om dig”. Men den historien sparar vi till en annan dag, ok?

Nej nu måste jag göra kaffe annars kommer jag inte överleva dagen. Haha , ha det så bra ~