vardagligt

Det där med att prata med familjen om psykisk ohälsa är en knepig boll. Alltså vet inte hur jag ska prata med mina föräldrar om mitt mående om jag ska vara ärlig. Ingen förälder vill höra att sitt barn inte vill leva längre och det förstår jag! Men jag har lärt mig att balansera min psykiska ohälsa och dela upp samtalen i småportioner.

Det är viktigt att komma ihåg att jag inte är självmordsbenägen varje dag, utan kommer smygandes med ångest,stress och dylikt. En sak som gör mig hatad är att jag ljuger ofta bort mig från problem som kan rubba med mina känslor. Jag vet att det är fel och bör prata med nära & bekanta om hur jag mår men alltså det är svårt som bara den. Inget trolleri direkt.

Jag vill inte vara familjen skam. Alltså jag vill inte att folk ska dolka i om en person legat inne eller så. Vill inte bli särbehandlad och inte bära över skam täcket till mina föräldrar.

Den 27 november 2020 – tidigt kontakt med vänner & familjen

Men jag tänkte förklara vad som hände den 27 november från min sida! Jag var ute på en After Work med en trevlig kamrat till mig och sen när jag kom hem mådde jag otroligt dåligt och kände för att överdosera. Det som egentligen räddade mig var lergiganen som jag tog innan, som gjorde mig lugn och inte orkade röra på mig från sängen. Jag ringde mobila teamet och dom gjorde bedömning att jag skulle in till S:t Görans. Resten har jag skrivit om tidigare.

För att runda av så vill jag säga att prata med era föräldrar om ni mår dåligt eller evt kurator på ungdomsmottagningen. Desto snabbare man pratar med någon så har man ofta en stabil mark att stå på.

Annars finns det nummer man kan ringa som jag länkar här!