Ibland så kommer det beslut som man inte är redo att ta och onsdags så kom den dagen där jag var tvungen att ta bort en kär vän hos vetrinären.

Dagen började väldigt bra och den var fylld med glädje och ambition efter alla möten på stan bestämde jag mig för att besöka min mors katt Kudde som ofta är pratglad och kommer fram och hälsar men i onsdags så var det annorlunda och hon märkte att jag var där men man såg snabbt att hon hade svårt att röra sig och satt stilla utan att röra på sig. Mamma var inte hemma vid tiden så frågade om jag fick ta det svåra beslutet och det gick bra och ringde till vetrinären för en tid och fick det samma dag.

Det är ett beslut man aldrig vill ta men man vet att det är nödvändigt och att "djuren ska inte lida" så för mig var det ett sorligt beslut men ändå ett beslut som gav mig frid då jag vet att Kudde inte lider längre och hon har familj och vänner där uppe så hon är i goda händer!

Jag satt med henne under hela besöket och klappade henne och förberedde henne för vad hennes prioiteringar är däruppe som att vaka och hälsa från människor och djur som man förlorat under årens lopp.

Kudde som gömmer sig mysigt nog i tvättmaskinen

Ett tomt hem, men en kattsjäl vakar över oss

Lägenheten hos mor känns tom, men inte kall. Man upplever en närvaro, även om Kudde inte längre vandrar på jorden utan istället vandrar i en mer andlig form. Det kan tyckas som ren hokus pokus, jag förstår! Men det är en känsla som är svår att beskriva på ett bättre sätt.

Det känns extra tungt då beslutet fattades hastigt, precis innan 2024 började. Jag tror innerligt att du ser ner från himlen och suktar efter våran mat. Elmer är antagligen vid din sida och spanar också. Å andra sidan, mormor är också där uppe, och jag vet att hon var en av de bästa kockarna i världen, så ni har inget att längta efter här på jorden längre.

En enkel illustrion hur det kan se ut där uppe!

Farvälarna är inte för alltid, de är inte slutet. De betyder helt enkelt "jag saknar dig tills vi träffas igen"

2024 och framåt?

Många brukar uttrycka det som "20xx är inte mitt år, hoppas att 20xx blir mitt år." Visst kan vi alltid hoppas, men i själva verket handlar det om möjligheter och hur mycket du kämpar, snarare än att det blir ditt år utan ansträngning.

Jag kommer sluta använda uttrycket "20xx blir mitt år." Istället ska mitt mål vara att synas i deras ögon och visa mina framsteg och bakslag, men ändå göra det med stolthet. Man kan inte riktigt förstå kraften i kärleken från ett djur och vad den kan göra för ens psykiska hälsa.

Mellan 2019 och slutet av 2021 var mina allra svåraste år, men jag har släppt taget om det och visat min styrka för min familj och flickvän genom att inte återvända till den självdestruktiva personen jag en gång var. Istället står jag rakryggad och går framåt!

Allt är möjligt om vi bara vill och tror! Jag ger inte vika, utan jag kommer att göra er alla stolta och som en extra bonus, synas mer!

Slutord

Innan jag avslutar dagens inlägg vill jag uppmana er alla att ge er själva en klapp på axeln och säga "bra jobbat" till er själva. Det spelar ingen roll om det är något litet, som att ta sig till skolan eller jobbet, eller vad det än må vara!


Du är värdefull och har mycket glädje att bidra med som en god person under 2024!

Med det sagt önskar jag er en underbar fredag och ett fantastiskt gott nytt år! ❤️🦊