Torsdag blir en tidig morgon för mig - jag behöver vara uppe vid 05:45 för att hinna vakna och göra mig redo för att gå till gymmet klockan 06:15. Det är skönt att gymmet ligger precis bredvid jobbet, så jag har gott om tid att träna och duscha innan jag börjar arbeta klockan 08:00. Under arbetsdagen står trappjoggning och posthantering på schemat, så det är skönt att få träningen avklarad på morgonen.
Jag kan säga att jag inte är en super, super tidig morgonmänniska - vanligtvis ringer klockan mellan 06:00 och 06:30 för att ge mig tillräckligt med tid att vakna ordentligt. Det fungerar bra för mig eftersom jag brukar lägga mig runt kl. 22:00-22:30 på kvällen. Jag gillar när vaknade och somnande är på mina villkor och inte på andras, vill jag nån dag sova vid halv åtta så sover jag då haha.
Veckan har vart bra än så länge och jag har väl inte riktigt hunnit komma tillbaka i rutiner efter underbara flickvännen Jasmine vart på besök men det tar sig och jag ska som sagt återta gymmande och sedan bygga på mina klossar tills jag hittar balans som håller vid besök också.
Det känns som att jag balanserar på en lina högt uppe i luften där minsta felsteg kan leda till att jag faller platt till marken. Det är en läskig känsla att ha allt hängande i en skör balans, och jag måste vara försiktig och ta rätt steg för att hålla mig kvar på linan. Det är lite som att min psykiska ohälsa är en skör balansakt där jag måste ta rätt beslut i rätt tid för att undvika att ramla. Det känns nästan som att jag är en kirurg som står inför ett liv eller död-beslut och att allt hänger på mina handlingar. Kanske en överdrift men känslan är den samma!
Jag hade ett samtal med Göran, min samtalskontakt på WeMind, i onsdags. Våra senaste samtal har fokuserat på allmänna ämnen eftersom jag inte har känt någon större förändring i mitt mående. Jag upplever lite ångest då och då, men jag kan stå emot det och det påverkar inte mitt liv negativt. Just nu känner jag inte längre av min depression och allt känns inte fantastiskt, men ändå bra och stabilt. Trots det vet jag att psykisk ohälsa är som en spökdiagnos - den kan dyka upp igen när allt känns som värst och jag kan hamna i missbruk eller alkoholproblem igen, vilket jag har kämpat med tidigare. Tidigare försökte jag döva min ångest med lugnande medel och drack otroligt mycket alkohol, men jag har nu insett att det inte var rätt väg att gå. Även om jag fortfarande dricker alkohol ibland, är det ett stort steg för mig att kunna hantera min ångest utan att behöva döva den på det sättet.
Jag har gjort stora framsteg och jag är otroligt stolt över mig själv. Jag kommer att fortsätta att arbeta i det positiva mönstret så länge som möjligt. Jag vill må bra, men på mina egna villkor, och när man gör det själv så stöter man på hinder och problem som man måste hantera, vilket kan vara utmanande ibland.
Men jag tar en dag i taget. Med det sagt, så känner jag mig klar för idag och jag vill önska er alla en fantastisk torsdag. Ta hand om er <3
