Jag vet inte vart jag ska börja! Vi har nyligen sagt hejdå till en älskad familjemedlem och det känns tung och sorgligt, men jag håller huvudet igång med att sysselsätta hjärnan med massvis med jobb och andra aktiviter för att inte hamna i någon hemsk grotta psykiskt. Människor visar sorg i olika stadier och det är bra men jag kommer ihåg dig och jag är ledsen även om det inte syns.
Mycket händer just nu och jag känner väl lite "vad i helvete?" jag är varken stressad eller så utan mer förvirrad och känner en slags rädsla, men det är min sak att ta tag i och det är ett pågående arbete. Jag går till jobbet som vanligt och pratar med kollegorna på morgonen vid kaffefikat men sen är jag tyst och gör mitt jobb för resten av dagen, jag är kanske inte är en lagspelare utan en ensam spelare som vill veta vad jag ska göra och sen gör jag det men tyst hela dagen och svarar om någon frågar något men lyfter inte ett samtal självmant. Det påverkar inte mitt arbete negativt på något sett utan man får acceptera att jag är tyst om jag inte behöver prata eller behöver fråga något. Kanske är det min hjärna som försöker förklara att det är dags att "tagga ner och chilla" men jag lyssnar inte på den fullt ut utan jag lyssnar men gör mina egna beslut hur jag ska arbeta för att "försöka" smälta in, lite som WandaVision.
Jag vet inte riktigt vad eller vem jag är längre, utan jag går efter en bild folk vill att jag ska vara och det har väl negativa effekter men jag känner att jag kan styra tankarna än så länge så det är alltid en liten vinst. Förr har det alltid vart så att jag haft bråttom med att växa upp och hur rädd jag var för framtiden, men idag har jag inte bråttom att växa upp men känner fortfarande en stark rädsla för framtiden. Jag vet att jag inte vill reflektera framtiden nu utan när negativa saker sker vill jag ta det då och där för att balansera mitt mående då och inte nu. "Normal" är ett fånigt ord som vi oftar strävar efter och jag skulle säga sträva efter ordet "Unik" för det är det jag vill bli mind som när tiden väl rinner ut för mig.
Utöver allt det negativa jag rabblat upp i detta inlägg så måste jag ändå säga att jag ser kanske 2% ljuset i tunneln och då menar jag inte döden utan jag menar jag ser framåt och det är svåra tider men känner ändå att jag kommer nånstans. Ska man rikta spotlighten mot mig så är jag en människa har allt man bara kan drömma om och jag vet inte varför jag alltid låter negativ här på bloggen men att lägga sig ner och ge upp när det blir svårt är inget alternativ för mig!
Med det sagt önskar jag er en trevlig fortsättning och kom ihåg "framåt och inte bakåt"
//Fox
