Jag måste vara ärlig och säga att starten på 2024 har varit svår. Både Kudde och Nuttis har lämnat oss, vilket gör mig ledsen och trött. Trots att jag inte visar min nedstämdhet utåt, känner jag den inombords. Men jag fortsätter att kämpa och vet att jag måste gå framåt, även om det gör ont.
Jag kan visa mina känslor, men jag föredrar att göra det i lugn och ro hemma där ingen ser. Där är jag trygg och kan vara mig själv utan att behöva höra andras tröstande ord, vilket jag föredrar.
En komplex Nicklas
Jag är en ganska komplex person eftersom jag vill vara den som tar tag i saker själv, även om jag är öppen på min blogg. Men när vi träffas privat, skulle jag uppskatta om du inte tar upp hjälp om jag inte bett om det. Det kan låta hårt, men det är en gräns jag har satt upp och den har fungerat bra för mig och mina vänner. Om det inte är trasigt behöver det inte lagas!
När det gäller Nuttis var jag ändå mentalt förberedd på att den dagen skulle komma, eftersom det är något alla djurägare måste förstå. Trots att det gör ont när dagen väl kommer, är jag tacksam för de fina sex åren vi fick tillsammans och den glädje och respekt hon visade mig. Det var något relativt ovanligt för mig innan jag träffade Nuttis, och det är fortfarande svårt för mig att förstå.
En tom lägenhet
Även om lägenheten känns tom och kall, så lever Nuttis minnen fritt här. Det gör extra ont att komma hem och se hennes leksaker och skålar kvar, men det skulle vara ännu jobbigare att stoppa undan dem i ett skåp just nu. Det skulle kännas som att radera Nuttis från lägenheten, och det skrämmer mig. Så hennes saker får fortsätta stå kvar tills jag är starkare och kan gå framåt.
Nu låter jag kanske spirituell igen, men jag känner att Nuttis aura vakar över mig. Det känns fel att ställa undan hennes saker när auran är så stark. När hon känner att jag är helt på fötterna igen, kommer auran säkert försvinna och hon kommer vara redo att ansluta sig med de andra där uppe.
Slutord
Jag vet att det har varit mycket fokus på Nuttis de senaste dagarna, men det är en del av min bearbetning att föra hennes charm och allt hon erbjöd vidare för att hålla hennes minne vid liv. Jag bearbetar det här på egen hand, men jag vill dela alla de vackra stunderna med min bästa vän för er som aldrig fick träffa Nuttis.
Så här i kommande vecka kommer jag att försöka variera lite och skriva mer avslappnat, men det kommer säkerligen fortfarande dyka upp känslor relaterade till Nuttis ibland. Jag ska göra mitt bästa för att hålla mig på rätt spår och diversifiera mitt skrivande. Att ha modet att släppa ämnet är viktigt eftersom minnen aldrig försvinner.
Det har varit ett tufft år, och jag hoppas att 2024 blir lite bättre för oss alla! Med det sagt önskar jag er alla en underbar fredag. 🦊💙
