Hejsan eller Skepp och Hoj 🚢🌊
Jag har under en veckas period börjat sjunka och tänka om i mitt sätt att se världen och Sverige i allmänhet.
Varför är jag här? Vad är mitt syfte? När jag har projekt på gång som t.ex. min gamla förening Foxen så har jag en pusselbit att gå efter och det gör mig engagerad och taggad för framtiden men föreningslivet i sig är bara ett projekt och inte ens livsdröm, vi alla vet att man inte kan bedriva en förening för evigt. Visst kan man göra föreningslivet till något större och kanske kan tjäna pengar på det men mitt mål är att kunna skapa något som kan bedrivas för andra utan att jag tjänar något på det, jag ser det som en chans att visa upp sig utan pengar och jag kallar det "sprida glädjen vidare utan vinst".
Man kan sammanfatta mitt liv som vilse och förtvivlan att ens livsdröm inte ens finns på kartan längre utan man går där ensam i mörkret och försöker hitta ljuset eller vägen utåt. Tystandet har blivit min räddning för att hålla humöret uppe, jag svarar på frågor men öppnar inte min mun utöver det och jag känner väl att det inte behövs heller för den delen. Mitt liv känns rätt tomt och jag har flickvän & familj men jag vill ha vänner som jag kan umgås med och det är en pusselbit jag inte har i dagsläget tyvärr. Det som ändå ger mig tröst är gymmet och tanken om en bättre framtid, men jag vet att det i stort sätt är en lögn jag intalar mig själv.
Att vara ensam utan en vänskapsgrupp är i perioder svårt och man blir arg, ledsen och frustrerad när man hör hur kul alla andra har med sina vänner och sen kollar man sig själv i spegeln och tänker varför man inte har den glädjen. Man vänjer sig med att vara ensam men problemet är att det blir så "okej" och man vänder sedan känslan och blir allt mer tillbakadragen och man kan uppfattas som arg i perioder när man egentligen är frustrerad. Jag är inte troende och kommer aldrig bli troende då jag tror jag blir straffad av högre makter än "räddad". Jag försöker i allmänhet försöka hålla humöret uppe men det blir allt mer svårt varje dag som går och ibland känns det som att skrika eller skada sig själv skulle vara en slags "ångestlättande handling".
Jag är oherört tacksam för både familjen och flickvännen Jasmine men jag känner att jag saknar pusselbitar och det stör mig så enormt. När mina pusselbitar saknas så känns det som 1000 knivar som hugger mig samtidigt och det gör ont i själen och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta mina bitar ännu. Jag har pga av denna ensamhet kännt mig lurad av andra människor runt okring mig och blivit allt mer paranoid och tänker vad människor egentligen tycker om mig vilket skapar ett stort problem på jobbet och andra verksamheter där jag måste träffa människor på en daglig basis.
Ja ja... ett steg i taget, inte sant? Jag står ännu på benen fast jag egentligen inte vill det och jag kämpar för min familj och flickvän, men that's it!
Var rädda om er och så hörs vi! <3
