Hej.

Mycket har hänt denna och förra veckan och jag tänkte dela med mig av min resa till Södersjukhuset och McDonald's, samt dagens gudstjänst som var för stora och små — och hur en hund sprang fritt vid en fritidsgård.

Vi börjar resan på SöS och McDonald's

I fredags fick jag äntligen det läkarbesöket jag väntat på inne på Södersjukhuset. Visionen var enkel och rak: att trappa ner epilepsimedicinen, och det gick han med på. Tack och lov.

Jag trappar ner under fyra veckor och börjar imorgon. Här är mitt schema för nedtrappningen:

  • V1: 25 mg (morgon) + 50 mg (kväll)
  • V2: 25 mg + 25 mg
  • V3: 0 mg + 25 mg
  • V4: 0 mg + 0 mg

Hoppet är att bli medicinfri från epilepsin, då jag tror att den utlöstes av medicinering när jag käkade lugnande som godis.

Efter ett lyckat möte med läkaren gick jag till tunnelbanan som tog mig till Medborgarplatsen för en McDonald's. Var självklart tvungen att prova "Big Arch" efter alla memes om restaurangens VD och hans små bett. Kan säga att jag också tog små tuggor — hamburgaren var stor och man fick kämpa sig till slutet.

Mässa med små och stora

Mässa för små och stora inom Svenska kyrkan är magiskt — barnkören är med och sjunger och man märker hur glada församlingen blir. Jag tjänstgjorde som kyrkvärd under dagens högmässa och fick hålla "Dagens bön", vilket var första gången för mig. Annars brukar jag bara köra högläsning vid den gammaltestamentliga läsningen eller episteln, så detta var enormt roligt.

Trots min otroligt smärtsamma värk i nacken gjorde jag det stolt med ett leende på läpparna. Att få vara en del av "Dagens bön" är OTROLIGT coolt. Stor text gör allt enkelt… eller så blir man äldre och har svårt med liten text.

Hunden som sprang nerför trappan

På vägen hem stötte jag på två ungdomar som frågade om det var jag som tappat bort en hund. Jag svarade nej, och de berättade att de inte hittade ägaren. Som tur var befann sig ägaren relativt nära. Det var en söt liten hund — ingen rottweiler direkt. Den kanske trodde att den var en rottweiler, men solen skiner och jag ville inte sänka hundens självförtroende. Hahah.

Hunden hörde matte vissla och sprang upp för sjukhuset trappor och direkt till henne — det var fint. Fick till och med ett tack av ungdomarna, varför vet jag dock ej, då jag bara svarade på en fråga. Men hur som helst var det skönt att se att hunden kom tillbaka, och jag sa till ungdomarna: bra jobbat.

Jag tog inga bilder på andras hundar — men den var söt. För att ni ska få en bild: tänk er en mörkhårig liten hund som trodde att den var en rottweiler, men var alldeles för söt och snäll för det.

Slutord

Även om jag är trött efter veckans lopp måste jag säga att jag känner mig gladare. Kanske är det så man blir när man känner sig behövd. Märkligt hur det mänskliga mysteriet fungerar. Träffade även en gammal bekant och gjorde framtidsplaner som säkerligen aldrig blir av… ni vet, för att jag är dålig på att bibehålla vänskap och är en ensam varg 😂. Jag har dock en ny vänskapsgrupp som fungerar ännu, och det är alltid glädjande.

Med det sagt — njut av solen. Vem vet, nya vänner kanske dyker upp. Allting gott ❤️