Nu närmar sig den efterlängtade östasiatiska festivalen NärCon vinter, och jag känner mig både förväntansfull och lite otålig. Jag önskar nästan att vi kunde påskynda förberedelserna och få det överstökat snabbt!

Jag har alltid haft en förkärlek för östasiatiska evenemang, men sanningen är att de flesta av mina bekanta som också delade den passionen med mig nu är vuxna och upptagna med jobb och andra åtaganden. Det kan ibland få mig att känna mig en aning äldre och ensam under dessa tillställningar.

NärCon är Sveriges största festival inom östasiatisk kultur, och jag minns tydligt dess ödmjuka början när det bara var ett litet konvent i Örebro. Det har verkligen blomstrat genom åren och har nu blivit en årlig fest som drar till sig massor av besökare. Å andra sidan driver jag en förening som organiserar konventet FoxCon, och vi har valt att behålla den avslappnade och gemytliga atmosfären istället för att göra en massiv övergång från konvent till festival.

Detta är jag på det Göteborska konventet Confusion i 2011

Lammkött på den tiden. haha. 😅 Det var en tid då jag hade en stark passion för japanska serier och tidningar, och det var verkligen spännande. Jag var inte direkt den mest populära personen i skolan, men det var en fristad för mig. Det var bättre än att hänga med något tråkigt gäng, vilket säkert skulle ha lett till mer skada än de manga och serier jag ägnade mig åt under rasterna.

I Skolans Minne

Det kan vara frustrerande att tänka på unga killar som verkar ha en fördröjd pubertet och fortfarande använder sig av oförskämda uttryck eller beter sig illa. Jag minns särskilt en incident när några av dem jag gick i skolan med försökte pressa mig på information om en tjej jag var intresserad av. Det ledde till att hela klassen försökte jaga mig och tvinga fram ett svar. Jag tänker inte på det dagligen längre, men ibland undrar jag om skammen fortfarande finns hos mina tidigare klasskamrater.

En minnesvärd händelse som jag aldrig kommer att glömma är när en gammal klasskamrat vid namn William kom fram till mig och bad om ursäkt för sina och andras handlingar som jag hade blivit utsatt för i skolan. Han visade mod och ansvar genom att be om förlåtelse, och det är något jag kommer att bära med mig. Det är viktigt att vi vågar ta mod till oss och be om ursäkt när vi har felat, och det är en handling som kan inspirera andra att göra detsamma.

Bortom Klagan och Suckar

Bortom allt jag tidigare beskrivit, är det nu enbart ett minne och det utgör inte längre något hinder i mitt liv, per se. Det är inte något som upptar mina tankar dagligen; jag minns det, men det plågar mig inte längre. Jag mår i stort sett bra, jag har en stabil grund i mitt liv, min familj och min kärlek. Vad har jag egentligen att klaga över?

Vi borde verkligen vara tacksamma när vi stiger upp på morgonen och sätter fötterna på marken efter en natts sömn. Vi kanske inte tillhör de allra lyckligaste människorna, men att uppskatta värdet av livet är en kunskap som vi alla behöver öva på. Vem vet, med tiden kan vårt välmående förbättras.

Just nu känner jag mig energifylld tack vare att jag återupptagit träningen. Ni kan säkert se att jag har börjat bygga upp lite muskelmassa, och även om jag ännu inte har en brandvarnare installerad, så håller jag på att förbättra min träningsrutin. Det är något som jag ser fram emot och som jag definitivt inte tackar nej till.

Bilden ser rätt konstig ut, som om jag hotade små barn som leker i min trädgård, haha.

Huvudpunkten här är att det är dags att ta steg mot mognad och sluta leva i det förflutna. Många av oss begick misstag i ungdomen, men nu är det dags att låta de erfarenheterna forma oss till bättre och starkare individer när vi går framåt.

Jag vill verkligen inte blicka bakåt mot det som varit. Istället strävar jag framåt, mot vuxenlivet... även om jag inte riktigt vet vad det innebär än.

Med det sagt önskar jag er en fin måndag, gå framåt och trampa inte snett på vägen! 🦊💙