Jag känner mig vilse och letar ständigt efter mitt syfte. Det känns som att leta efter en nål i en höstack.
Vad är ditt syfte i livet?
Jag vet inte vad mitt syfte är numera, och det skrämmer mig enormt. Jag försöker hitta svar på frågan men snurrar runt utan att hitta rätt riktning.
Jag har hittat några exempel på andras syften, men de stämmer inte med mina egna värderingar, vilket gör det ännu svårare. Det klassiska syftet med familj och vänner passar inte mig, då jag är en ensamvarg. Jag försöker vara tillgänglig när någon vill prata, men det är inte min starkaste sida, och jag undviker ofta sådana situationer eftersom jag inte kan förstå eller relatera. Så vad är mitt egentliga syfte här i livet?
På senare tid har jag skrapat bort "syfte"-delen och försökt leva som alla andra, förträngt tanken på att man måste ha ett syfte i livet. Jag har bara varit trevlig, spelat med, och det är allt. Men på senare år har det känts som att folk undviker mig, vilket inte gör mig ledsen utan snarare glad. Jag vet inte vad folk tycker om mig och det är inget jag grubblar över, men om de tycker att jag är jobbig, blir jag glad att de håller sig på avstånd.
Jag har lagt mycket energi på jobbet för att trösta mig själv psykiskt. Det ger mig glädje och en chans att visa vad jag kan, utan att bli dömd efter gamla journaler från psykiatrin. Kanske flyr jag från något i mitt förflutna eller min livsstil, men jag vet inte vad det skulle vara. Jag har den bästa familjen och flickvännen man kan önska sig, men eftersom jag saknar ett syfte känns det som att jag missar något – en pusselbit jag ständigt letar efter.
Jag ger inte upp på den fronten!
Att vara trött på saker jag inte kan kontrollera
Jag avskyr att inte ha kontroll över små saker som ekonomi, mående och svartsjuka – inte i kärlek, men i vänskapsrelationer. Jag trivs som ensamvarg men undrar ibland hur mitt liv skulle vara om jag hade stabila vänskapsrelationer. Trots att jag trivs som det är, är jag fortfarande en människa med känslor, och det ändras inte.
Jag har blivit bättre med min ekonomi genom att spara och minska mina vardagliga kostnader, men det känns fortfarande inte rätt då jag inte kan spara så mycket som jag vill. Jag är begränsad till pensionen, som är tillräcklig men inte optimal. Det gör att jag får tänka efter extra noga, vilket är både positivt och skrämmande.
Jag behöver också fixa saker med läkaren på psykiatrin, så att jag kan hämta min egen medicin från apoteket och ha den hemma. Att betala 275 kronor per besök för att hämta medicin känns onödigt när jag ändå är så stabil att jag kan hantera det själv.
Min dröm är att folk slutar läsa mina journaler och faktiskt utmanar mig på arbetsplatsen. Jag vill få en chans att växa i arbetslivet. Cheferna är trevliga när jag möter dem och lyssnar, men när jag begär mer tid eller nämner att jag känner mig redo, vinklas det alltid tillbaka till mitt förflutna, vilket inte alls speglar vem jag är idag. Det frustrerar mig ibland.
Men här har jag kontroll och kan föra en dialog. Mitt mål är 33 timmar per vecka, och det är bara jag själv som kan hindra mig – inget annat ska få förstöra den drömmen!
Slutord
Denna text är rörig att både läsa och skriva. Jag vet inte riktigt vad jag vill förmedla med den, men jag behövde ventilera mina tankar, och det är jag glad över.
Jag vill avsluta med tre tankeställare som jag har lärt mig:
- Sök hjälp om du inte klarar det på egen hand.
- Var snäll utan anledning!
- Att vara ensamvarg kan vara skadligt om det är av fel anledningar, men det kan också vara en långsam start i livet.
Psykiatrin gav mig två av dessa insikter, men jag följer alla tre så gott det går. Vi är inte gudar eller något annat, vi är "människor" och inget mer!
Var försiktiga där ute och var snälla mot varandra.