Hejsan vänner och läsare
Jag har för tillfället en minisemester som jag tog lite spontant från min dagliga verksamhet. Det var ett sätt att uttrycka mitt missnöje mot en ny arbetsuppgift där vi ska sköta andra vuxnas disk och torka bord... Personligen känns det nedvärderande och jag valde att visa mitt missnöje på det enda sättet vi kan - genom spontant ledighet.
Under denna semester känner jag ovanligt stor frid. Jag har spelat World of Warcraft och det har gett mig den lugnaste semestern på länge. Ingen hemlängtan utan bara tid för mig själv att reda ut saker och ting och sätta fokus på något annat än jobb och bekymmer. Även under semestern fortsätter jag mina ideella uppdrag som vanligt, bland annat som kyrkvärd.
Nya ögon för nya möjligheter
Kanske låter lite väl andligt, men med denna semester känns det som att mina ögon har bytts ut mot nya och fräscha så jag faktiskt kan se vart jag vill gå här i livet... Vart jag ska och hur jag ska nå dit. Ska jag vara ärlig kan jag nog inte förklara det tydligare än så. Kanske är det så att jag varit överarbetad och denna semestern har gjort det tydligt för mig.
Den 29 september ska jag på möte med kommunen i ett av deras projekt där man hjälper folk som hamnat mellan stolarna och har svårt att hitta tillbaka till arbetsmarknaden. Jag är supertaggad och hoppas innerligt att detta leder mig framåt, även om jag försöker hålla förväntningarna på en rimlig nivå.
Det är inte klagande utan ett missnöje
Även om jag är missnöjd med hur de nya arbetsuppgifterna påverkar vår verksamhet negativt, tänker jag inte ta den striden eftersom ingen lyssnar på oss och beslutet redan är hugget i sten. Det är meningslöst att slösa energi på det!
Jag hade hoppats på en dialog mellan deltagare, handledare och chefer istället för att det bara blev chefer som bestämde. Vi som är deltagare inom LSS har inget direkt fackförbund eller någon som kan hjälpa oss vid missnöje, utan vi måste vara kreativa. I mitt fall innebar det att ta spontan semester för att göra någon slags markering, även om den inte ger så stor effekt.
Missförstå mig inte - jag ser inget ont i beslutsfattarna. Det jag är missnöjd med är att det aldrig fanns en dialog mellan deltagare och cheferna. Jag älskar fortfarande min arbetsplats och många arbetsuppgifter, men det blir problematiskt när man tar på sig "påhittade uppgifter" för deltagare som tjänar 10 kronor i timmen. Mer uppgifter med samma lön känns fel.
Jag vet att ingen av mina kollegor eller personal inom daglig verksamhet läser min blogg, men vill ändå skriva: Jag är djupt missnöjd med hur utvecklingen för vår verksamhet sköts.
Lön - Habiliteringsersättning som man får i vissa kommuner när man deltar i daglig verksamhet.
Ingen som kan jobba vill leva på bidrag + slutord
Ibland kommer det där dilemmat eller snarare ångesten att jag kan jobba men blev sjukpensionär vid 30 års ålder. Mitt liv såg helt annorlunda ut förut jämfört med idag. Jag tror inte många i vår situation vill leva på bidrag, men samhället har blivit kallt och man läser mer på papper än att faktiskt lyssna på oss. Det gör naturligtvis ont.
"Du har diagnos xxx och xxx och därför passar sjukpension dig bättre. Det står ju så på papperet och då måste det vara sant."
Rättigheter för personer med funktionsnedsättningar blir allt färre och man behandlas som ett "barn" trots att man har skägg och tatueringar.
Men vad är inte en bal på slottet? Nu ska jag fortsätta min minisemester och levla lite mer i World of Warcraft. 😁
Apropå det - Rebecca hälsar! 🐱
Allt gott
