I veckan 2 i januari så gör jag mitt sista pass på Post och Servicegruppen efter 3 år eller sedan verksamheten startade. Jag avslutar det inte för att jag är missnöjd över platsen, utan för att jag inte kan lära mig mer och utvecklas framåt!

Vill poängtera att jag lärt mig otroligt mycket från de senaste tre åren - sociala kontakter, bemötande och har lärt mig att även om vårt arbete inte alltid syntes som gott, så vet jag innerst inne att vårt arbete hade en god funktion och även om det inte upplystes, så vet jag att den var uppskattad!

Varför jag tar steget vidare

Om någon av er följt min blogg ett längre tag så vet ni att mitt stora mål är att komma tillbaka till arbetslivet... vad än det blir så är det mitt stora mål. Jag ska vara ärlig - jag kommer aldrig komma längre om jag fortsätter på min dagliga verksamhet.

Beslutet har funnits länge och det har baserats på en brist av lite missnöje och att jag inte får lära mig något mer. Även om jag kan, så får jag inte då det finns begränsningar av vad vi får lära oss. Det var inget konkret, även om det fanns missnöje så var det inte huvuddelen som gjorde att jag nu valde att avsluta - det var bara dags.

Vad händer nu framåt?

Jag får idag hjälp med att komma ut i arbete via kommunen och fortsätter med mina möten för att se var jag hamnar i slutändan. Jag kommer fortsätta blogga, gymma och allt annat, så min kalender kommer inte vara tom från den andra veckan av januari!

Stora målet är att komma tillbaka till arbetslivet, men under det finns det vissa delmål som:

  • Avsluta förtidspensionen och stå stadigare ekonomiskt
  • Få växa som människa
  • Återuppleva känslan att man är behövd
  • Kunna klappa sig själv på ryggen när man går ifrån jobbet

Vår grupp är rätt begränsad på arbetsmarknaden och därför ska det kännas extra bra om vi kommer ut på arbetsmarknaden - att vi behövs! Fast vi alltid vet att det finns någon som kan göra det bättre, snabbare... Känslor för vår grupp spelar en stor roll!

Tacksamhet och framtidstro

Om du är deltagare eller handledare för vår dagliga verksamhet så vill jag bara säga "Tack för allt". Ni lyckades verkligen rädda mig från ett mörkt hål och jag är er evigt tacksam för gemenskapen och allt... Vi blev lite som en familj och det kändes riktigt trevligt! Det kommer jag sakna mest när jag går!

Om du är en person som är i samma sits som jag - var inte rädd att fråga om hjälp framåt i livet. De flesta kommuner har någon form av arbetsmarknadsprogram, men märk också av om du klarar det!

Vissa trivs jättebra på daglig verksamhet och det är jättekul, men om man vill vidare så måste man verkligen vara psykiskt redo för det. Ingen kommer ge en jobb bara sådär - det är en process som kommer med sorg och frustration. Även om detta låter hemskt, var inte rädd för att gå framåt!

Att misslyckas är inte hela världen... Man måste bara hitta balansen i sin egen takt helt enkelt. Så ge er upp på linan och hitta er balans i er takt! Men var inte rädd för att ramla - för det har vi alla gjort tusentals gånger förut!

Med det sagt önskar jag er en fortsatt trevlig lördag! ☀️