Mars är en hemsk månad.... om man är med i föreningar

För att sammanfatta, mars är verkligen fullspäckat med årsmöten! För dem som är engagerade i föreningar innebär detta en månad fylld med möten. Som ordförande, vilket är min situation, innebär det ett berg av arbetsuppgifter. Det handlar om att skriva verksamhetsberättelser och planer, vilket kan vara en rejäl utmaning. Speciellt när man, som jag, är ordförande i två olika föreningar med skilda verksamhetsområden – en spelförening och en NPF-förening.

Erfarenheterna inför mars månad har lärt mig värdet av att vara tidig med utskick av kallelser och berättelser, samt vikten av att ibland stanna upp och andas ut lite extra.

Vad händer mer än mars är en hemsk månad?

Jag besökte Linköping mellan den 21:a och 25:e februari 2024 för att delta i Närcon Vinter och marknadsföra vår spelförening, Foxen. Det var verkligen en upplevelse att återse gamla vänner och att kreativt bygga med Kaplastavar, skapandes allt möjligt från olika motiv.

Efter evenemanget har jag dock kämpat med en ovanlig form av trötthet som verkar dröja sig kvar längre än vanligt, och jag har inte riktigt återhämtat mig till mitt normala jag ännu.

I förhör mot mitt förflutna

Det har kommit till min uppmärksamhet att det inom en av de föreningar jag är involverad i har skett en missuppfattning gällande mig. Jag har beslutat att dela med mig av delar av mitt förflutna för att säkerställa att det inte påverkar mitt framtida arbete negativt. Jag vill poängtera att jag inte lägger skulden på föreningen som helhet, men jag känner mig något irriterad över att mitt förflutna och ett visst blogginlägg har missförståtts så pass att man inte har kunnat skilja på vad som är skämt och allvar. Det är beklagligt att man måste förklara sig för en grupp man samarbetar med, trots att dessa missförstånd inte påverkar min förmåga att utföra mitt arbete. Det är en ledsam missuppfattning av mig.

På min blogg är jag öppen och ärlig, eftersom jag där känner att jag kan vara sårbar utan att det nödvändigtvis märks i verkligheten. Jag är inte heller någon som lätt visar känslor i personliga möten; det är inte så att jag inte kan, jag väljer bara att inte göra det. Det är sant att jag har kämpat med psykisk ohälsa, vilken ibland har varit både ostabil och allvarlig. Trots detta engagerar jag mig inte i något om jag inte är helt säker på att jag kan hantera det.

Den diskussion som uppstod handlade om ett specifikt avsnitt i ett av mina blogginlägg.

> Men om man ska rikta lite ljus mot det positiva sa ska jag inom en snar framtid debattera mot min psykiatri läkare om att fa börja trappa ner antidepressiva och sa smaningom vara fri fràn dessa mediciner. Jag har faktiskt vart stabil i snart 3 - 4 mänader och jag känner mig tillfreds med all fundering och det har kommit sa langt sa jag kan faktiskt inte säga om antidepressiva har hjälp mig dom senaste manaderna. Min läkare avräder mig till 100% säklart da jag har haft stor problematik fran förr med självmedicinering, inläggningar och ja diliga perioder i almänhet, men jag vill lära mig cykla utan stödhjul och faktiskt sta pa mina egna ben eller ja i denna metafor tvà hjulen pa cykeln.

Jag tänkte att det vore bra om vi tillsammans kunde gå igenom texten för att klargöra mina intentioner, eftersom det verkar som att jag varit otydlig. När jag i texten nämnde att jag skulle "debattera mot min psykiatriker", avsåg jag det som ett skämt. Det jag menade var snarare ett vanligt samtal än en faktisk debatt. Mitt syfte var inte att abrupt avsluta behandlingen, utan snarare att gradvis minska medicineringen. Även om läkare generellt avråder från detta, är min erfarenhet att de inte är omöjliga att övertyga, särskilt då min nuvarande läkare är skicklig och lyhörd.

Vidare, när jag skrev att jag "faktiskt inte kan säga om antidepressiva har hjälpt mig de senaste månaderna", ville jag uttrycka att effekten av medicin kan vara osäker. Det är svårt att avgöra om förbättringar i mitt mående beror på medicinen eller om det är resultatet av en förändrad livssyn.

Avslutningsvis, min jämförelse med att "lära mig cykla utan stödhjul" symboliserar min känsla av att vara tillräckligt stabil för att börja minska på användningen av antidepressiva medel, i hopp om att så småningom klara mig utan dem. Jag hoppas att detta förtydligande ger en bättre förståelse för vad jag faktiskt menade.

Tyst låten person

Jag tenderar att vara reserverad under möten, delvis för att jag inte hade ett stort umgänge under min ungdom och därmed inte riktigt vet hur dynamiken i en kompisgrupp fungerar. Jag finner det dock givande att vara närvarande, lyssna aktivt, och om jag känner att jag har något att tillföra baserat på vad någon annan sagt, tvekar jag inte att göra det.

Detta kan vara en anledning till att jag engagerar mig i föreningslivet; jag är nyfiken på att se hur vänskapsrelationer fungerar idag, eftersom jag känner mig osäker på det området. Om jag någonsin kommer att förstå mig på det, vill jag gärna uppleva det själv innan jag deltar fullt ut.

Slutord

Vi begår alla misstag, och det är ingenting att skämmas över. I mitt fall anser jag att det är viktigt att korrigera någon om de har fel, men detta bör göras på ett vänligt sätt istället för med en negativ ton. Jag menar också att det är bättre att direkt närma sig den berörda personen med frågor istället för att engagera sig i interna diskussioner och spekulationer. Att agera bakom någons rygg skapar inte förtroende, utan leder istället till en allvarlig stämning och frustration.

Låt oss lära av våra misstag och sträva efter att göra rätt.

Med dessa tankar vill jag tacka för mig och önska er en trevlig måndag.