En sak jag har tänkt mycket på är min relation till ensamheten. För er som inte känner mig så väl: jag lever ensam och umgås inte så mycket med folk på min fritid. Den jag umgås mest med är min mamma, och det passar mig bra.
Jag har inte många vänner – och det är faktiskt skönt. Man slipper drama och allt det där som ofta följer med. Men även om jag trivs i min ensamhet vill jag inte att min röst ska försvinna.
Det jag menar är ganska enkelt: glöm inte bort mig. När jag är med, bjud in mig och låt mig få vara en del av gemenskapen.
Min relation till ensamheten
Jag har aldrig varit den populära personen eller haft de sociala koder som krävs för att passa in i ett kompisgäng. För mig har alternativet nästan alltid varit ensamhet. När jag beskriver det kan det kanske låta sorgligt – men så känns det inte för mig. Tvärtom är ensamheten en frihet och ett lugn som passar bra ihop med min vardag och mitt liv.
Visst har jag haft perioder med vänner och sociala sammanhang. De har ofta slutat i besvikelse, men mitt i allt det har det också funnits fina minnen som jag är glad att jag fått uppleva. I slutändan väljer jag ändå hellre min egen stillhet: att sitta hemma, se en serie och kanske ta en öl framför tv:n.
Hur hanterar jag ensamheten i tunga stunder?
När jag känner att en "dipp" är på väg försöker jag först resonera med mig själv. Vad är det som händer? Vad ligger bakom? Små dippar kan jag ofta hantera själv, men de stora är knepigare. Då behöver jag alltid prata med någon – oftast min mamma eller min flickvän. Som tur är kommer de där större dipparna inte särskilt ofta. Det kan gå månader, till och med år, mellan gångerna. Den senaste var i slutet av 2021. Däremellan håller jag balansen och försöker hela tiden jobba framåt.
Varje fredag går jag också till vuxenpsykiatrin för samtal. Ofta blir det mer vardagligt prat än djupa diskussioner, för jag mår faktiskt bra. Men bara vetskapen om att jag har den tryggheten betyder mycket. Och ja, jag får alltid en kopp kaffe där – så jag kan knappast klaga, haha.
Tidigare pratade jag med min pappa varje dag i telefon. Den möjligheten finns inte längre eftersom han inte finns kvar här på jorden. Det gör ont att skriva, men jag kan inte heller förneka att saknaden finns där.
Att inte bli bortglömd
Ändå vill jag inte att min röst ska tystas. Och då menar jag inte i politisk mening, utan i alla sammanhang. Jag vill att folk ibland ska fråga efter min input – även om jag är en ensamvarg. För sanningen är att jag blir glad av att prata med människor. Det är inte så att jag står där med ett kors i handen och sprejar heligt vatten för att jaga bort alla sociala typer.
I grund i botten så har jag också ett hjärta som behöver kärlek genom frågor, skratt eller diskutioner kring allt mellan himmel och jord
